BY ROSENGRIP

Jag hämtade Adrian från förskolan med lillebror i bärselen denna höstdag. Adrian ville upp till skogen och utforska så det fick bli så. Vi plockade blommor och lekte kurragömma. När vi väl var där uppe och var på väg ner blickade jag ner över vårt område. Föräldrar överallt som var på väg hem med sina barn, vinden som blåste kallt, kiosken med den lilla uteserveringen, liv från alla förskolor och tända stearinljus i restaurangen. Höst. En våg utav lycka sköljde över mig. Jag har allt jag någonsin har önskat mig. För några år sedan jobbade jag mycket kvällar och brukade blicka ut över området utanför jobbet. Jag såg precis det jag såg idag fast då var jag inte en del utav det utan jag var en åskådare. Där för några år sen kände jag mig ensam och tom. Det fattades något och det väcktes ett stort behov i mig. Nu idag gick det upp för mig att jag inte längre är en åskådare, utan att jag nu har den där vardagen som jag såg på och så gärna ville ha. Att det var så här fantastiskt kunde jag aldrig föreställa mig. Med min yngsta sovandes tätt in till mig och min äldsta vid min sida med sin lilla hand i min går vi hem. Vi går hem för att det ska lagas mat, ätas, badas, umgås och nattas. Rechen kommer innanför dörren och allt är komplett. Leksaker överallt indikerar på ett lätt kaos hemma hos en smårbarnsfamilj. Min småbarnsfamilj. Mitt liv som jag aldrig skulle byta bort mot något innefattar nu denna vardag som ger mig så mycket lycka. Återigen, jag har allt jag behöver och allt jag någonsin har önskat mig.