Dem senaste dagarna har jag känt hur hormonerna bubblar inom mig för fullt. Igår när jag tittade på Adrian blev jag tårögd och började tänka på den dagen det är dags att föda och att jag måste lämna ifrån mig honom. Jag har liksom aldrig sovit utan honom och jag kände mig rutten trots att det bara kommer bli för en natt (hoppas jag). Jag började tänka ifall jag kanske kan åka hem samma dag men sedan kom jag på mig själv att jag måste sluta och att jag faktiskt betedde mig helt maniskt. Vi har fina familjer som jag litar på och känner mig 100% trygg med när det kommer till Adrian och att det faktiskt inte kommer vara några problem alls men det är så fruktansvärt svårt ändå. Istället började jag fundera över hur det skulle vara att ha en liten bebis och att faktiskt vara två barns mamma. Jag längtar oerhört mycket efter att ha två barn som man älskar lika mycket men trots det kan jag inte låta bli att tänka går det att älska någon lika mycket som jag älskar Adrian? Allt kommer falla sig in naturligt och det är fullt normalt att ha dessa kommer jag att räcka till tankar så det är bara att försöka slå bort alla frågor. Om några veckor kommer jag äntligen få stilla min nyfikenhet med en liten som kommer bli precis lika viktig och älskad som Adrian. Bröder. Mina pojkar. En våg utav tacksamhet sköljer över mig.
Blir tårögd varje gång jag går igenom bilderna från förlossningen med Adrian
