BY ROSENGRIP

Vid ca 08.00 känner jag en krampliknande känsla i magen men jag tänker inte mycket på det utan istället börjar jag göra i ordning frukost. Adrian ska till förskolan och jag ska skjutsa Rechen till hans filminspelning som ägde rum den dagen. Kramperna kommer tillbaka och jag börjar undra vad det kunde vara. Det var som att jag glömde bort att jag var gravid och kunde få värkar när som helst för det tog mig ett tag att koppla att det hade satt igång.

08.45 skjutsar Rechen Adrian till förskolan och jag sätter igång att plocka här hemma. När jag precis ska lägga min mobil på laddning ilar det till och den så kallade krampen kommer som en våg. Då i den stunden går det upp för mig. Det där var en värk. Min första tanke var helvete inte idag. Rechen kommer ha inspelning med Johan Falk produktionen hela dagen och om jag säger något kommer han att att inte åka och då blir det ingen film för honom och hela produktionen kommer stanna upp eftersom dom kommer bli tvungna att hitta en ersättare. Jag var tvungen att ta ett beslut. Jag skulle inte säga något. Han kanske skulle hinna.

09.00 kommer Rechen hem igen och jag går ifrån varje gång det kommer en liten värk. Det var så här dom kändes tänker jag men dom är hanterbara än så länge. Jag börjar plocka hemma i rekordfart, packar ner det sista i BB-väskan och känner mig stressad. Det enda jag tänker på är att jag måste bli av med Rechen innan det eskalerar och jag inte kan dölja värkarna längre. Han undrar vad jag ska med BB-väskan till och jag säger bara att jag vill ha den i bilen ifall att.

11.00 kommer vi äntligen ut hemifrån och åker mot inspelningen. Jag har svårt att slappna av och känner mig stressad. Rechen däremot är glad som en lärka och det små irriterade mig så nu ville jag verkligen bli av med honom. Vi tankar bilen på vägen och självklart ska han råka träffa på någon han känner på bensinstationen. Vad är oddsen liksom? Han och hans vän står och pratar och allt jag vill är att dra ner rutan och skrika FÖR HELVETE sätt dig i bilen.

11.30 släpper jag äntligen av honom och åker raka vägen till min yngsta svägerska. Värkarna kommer väldigt oregelbundet men dom har ökat lite i styrka och är fortfarande hanterbara. Många som inte har fått barn undrar hur dom känns och det enda jag kan jämföra med är kraftig mensvärk men med en ilande kraft, typ. Min svägerska fixar sig snabbt och hennes bästa vän Shima är också med. Vi sätter oss i bilen och åker mot vårt hem igen. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan värkarna blev regelbundna så jag kunde lika gärna passa på att göra lite ärenden. Vi handlade, rastade Kenzo och hämtade upp Adrian på förskolan.

15.00 då har vi plockat upp Adrian och åkt till ett matställe i Kista för att äta. Jag är inte hungrig men vill ändå äta något för att ha energi och orka förlossningen. Där på restaurangen känner jag att värkarna har blivit regelbundna och dom har snabbt ökat i styrka. Jag blir stressad för jag känner igen styrkan på dom. Jag måste ha passerat 4 cm tänker jag och nu är det dags att lämna ifrån sig Adrian och ringa sjukhuset. Vi åker snabbt till Hewas jobb som ligger i närheten och där är det dags att säga hej då till Adrian. På väg därifrån i riktning mot stan ringer jag till Karolinska sjukhuset och dom säger att det är fullt men att dom ska ringa runt och kolla vart det finns plats. Dom ringer tillbaka och säger att det är fullt i hela Stockholm. Det är Södertälje eller Västerås som gäller och dom tycker jag ska skynda mig eftersom det är trafik. Dom var även väldigt otrevliga. Jag känner paniken komma och tårarna vill tränga ut. Fullt? Södertälje? Trafik? Tänk om jag föder i bilen? Det var inte så här jag ville ha det.

16.00 sitter vi i rusningstrafik på Sveavägen. Min andra svägerska och Mercedeh har anslutit. Jag ringer SÖS för att dubbelkolla att det är fullt och får prata med en jätte trevlig kvinna. Jag talar om att värkarna är regelbundna och att jag är nästan säker på att jag ligger på 4-5 cm. Talar även om att jag är på väg mot Södertälje och att jag tror inte att jag kommer hinna dit. När en värk kommer kan jag inte ens tala med henne och hon säger åt mig att komma till SÖS. Jag ville gråta av glädje.

17.00 anländer vi äntligen till sjukhuset och efter att ha suttit i trafiken i en timme.

17.28 Inskrivning och undersökning. 6 cm öppen nästan 7 cm, precis som jag trodde och precis som med Adrian. Barnmorskan säger att det är bråttom och hon misstänker att bebis kommer innan 21.00. Jag ber om EDA och lustgas för jag vägrar göra om samma misstag som jag gjorde med Adrian dvs ingen lustgas och fick EDA när jag var 10 cm öppen. Ingen bedövning med andra ord men jag får skylla mig själv som ville vara ”duktig” och försöka andas mig igenom allt. Det var en upplevelse det med.

17.44  får jag både lustgas och EDA. Värkarna kommer 3-4 stycken på 10 minuter och jag har hittat tekniken med lustgasen. Älskar lustgasen och den tar bort toppen på värkarna. Jag har Mercedeh och min svägerska i rummet. Däremot tycker jag inte att Epiduralen hjälper lika bra som den gjorde på min förra förlossning. Då kunde jag ta dom sista värkarna utan lustgasen medan nu kände jag att jag aldrig skulle klara mig utan den. Rechen smsar och undrar vad jag gör. Han får till svar att jag är hemma.

18.27 börjar bebis hjärtljud att gå ner lite och dom ber mig att lägga mig på sidan men det hjälper inte. Jag får ingen panik för jag vet att det kan vara ställningen som påverkar. Det kommer in en till barnmorska och nu börjar dom kolla lite konstigt på varandra. Helt hög på lustgas tycker jag inte att det är roligt längre och börjar tycka att allt är obehagligt. Dom sätter en CTG-skalp på bebisens huvud och säger att allt verkar ok men att dom håller koll för ljuden går ner ibland. Rechen smsar igen och skriver, ingen bebis? Han får till svar, nej ingen koncentrera dig.
19.00 Rechen ringer och jag svarar. Han hör på mig att jag är konstig och frågar direkt ifall jag har tagit lustgas. Jag berättar sanningen och han ska lägga på ett kol för att bli klar.

19.58 föds min älskade pojke med navelsträngen runt halsen vilket var förklaringen till att hjärtljuden sjönk då och då. Han var stressad när han kom ut pg a det och skrek direkt. Jag vet inte hur lång tid krystningen tog för det står inte antecknat i journalen men kanske 6 st krystvärkar som tog ca 20 minuter sen var han ute.

Rechen anlände till sjukhuset kort där efter, lycklig och tacksam! Produktionen blev inte stoppad utan allt filmades klart. Jag skrek aldrig mer under sista delen av krystningen men direkt efter ändrade jag mig och sa att jag måste ha ett tredje barn.

Vi blev flyttade till SÖS nya BB-hotell som var grymt! Ett stort rum med dubbelsäng, utsikt över årstaviken, ett stort badrum och en grym restaurang som serverade frukost, lunch och middags buffé. Alla barnmorskor på SÖS och på hotellet var grymma! Väldigt nöjda är vi och jag är glad att det var fullt på Karolinska så att jag fick föda på SÖS istället.

1 dag gammal

En frisk liten pojke är född & nu är vi fyra <3