Man försöker tänka positivt för det mesta men ibland rinner bägaren över och idag är det en sån dag! Jag har varit arg och irriterat mig på Adrian 80% utav hans vakna tid. Dem 20% jag inte har varit arg är när han har gett mig ett super smile med ett fniss annars har det varit gnäll, gråt, trots och ett jäkla beteende. Jag har hållit på att tappa det flera gånger och velat slå huvudet i väggen men har sansat mig i sista sekunden. Det har varit ett jäkla bärande med andra ord och det mitt i storhandlingen när det har varit som mest folk i butiken. Han har skrikit över hela Ica maxi och inget har lugnat ner honom. Den är juh fin! Skrikit och gråtit hela bilresan hem för att han inte vill sitta i bilbarnstolen. Mitt huvud, mina öron och mitt psyke har fått en rejäl örfil utav mamma livet. Det är nu man hör föräldrar från generationen innan oss säga det är för att ni har lärt honom så. Vad man en säger så säger ens egna eller andras föräldrar så. Om han vägrar sova själv är det för att vi har lärt honom så. Om han vill bli buren hela tiden är det för att vi har lärt han så. Älskar det argumentet för dem säger emot sig själva så mycket. Om dem skulle höra han gråta ens en sekund när han ska sova själv skulle man bli utskälld och ombedd att genast ta upp honom. Lika så om han skulle gråta för att komma upp i famnen. Så hur menade ni nu när ni säger att vi (dagens generation) har lärt dem så? Eller när ett barn har kolik som i mitt fall Adrian hade och grät hysteriskt, skulle jag försöka lära han att stå ut med det? Hur ska man kunna undgå att låta dem få sin vilja igenom? Försöker man ens så brakar helvetet loss och det slutar ändå med att man ger med sig.
