Puh vilken eftermiddag! När jag var klar med mina ärenden i stan och skulle åka hemåt släppte jag av Mersh vid hennes bil så vi åkte varsin bil till mig. Adrian började skrika i bilbarnstolen så fort bilen satte sina hjul på motorvägen. Han hade bestämt sig för att visa sitt missnöje över att sitta i stolen. Jag försökte med napp, vatten, frukt, bröd, hålla handen, sjunga, skoja, teletubbies etc etc men inget hjälpte och allt det här medan jag kör. Han bara skrek och jag kunde inte stanna någonstans. Det som dök upp i mitt huvud i den stunden var det som min BVC-tant frågade mig sist, ”Hur känns det att ha en ettåring?” Hade hon frågat mig nu hade jag inte sagt något vackert. Nu tänker säkert många men han kanske var ledsen och då kan jag säga att det kanske han var men han var mest förbannad och skulle trotsa till varje pris. Varje gång jag sträckte ut min hand till honom eller la den på hans kind (vilket var varje minut) slog han bort den innan den ens rörde honom. Så mycket personlighet i den där lilla förpackningen men vad annars med oss som föräldrar. Vi är inte dem lugnaste fiskarna i stimmen. Att man kan älska den lilla så mycket men samtidigt bli så arg på samma gång. Det hör till den villkorslösa kärleken antar jag och det gör mig inte något egentligen men just i den där stunden är det väldigt frustrerande, utmattande och jobbigt. Man måste ha barn för att förstå, ni som inte har kan inte förstå. Iallafall så tog det inte slut där. Jag kom fram med bara en halv fungerande hjärnhalva och ett bortdomnat öra till Willys vid oss (skulle handla lite saker jag glömt tidigare) och trodde att han skulle lugna ner sig i butiken. Vagnvägrade på en gång så jag fick släppa runt på honom i butiken och då var han nöjd. Vid kassorna hade han tröttnat och ville inte vara i famnen längre eller i vagnen. Så hur hade han tänkt nu? Att jag skulle släppa ner honom? Jo visst tjena! Speddy hade sprungit åt alla möjliga håll på en gång. Jag stod där med mina varor och en ålandes gnällig ett åring i famnen som drog till sig allas uppmärksamhet runt omkring oss. Folk började tycka synd om mig och hjälpte mig att lägga upp varor på bandet. Jag intalade mig själv hela tiden att hålla mig lugn medan jag egentligen ville skricka nu räcker det högt och bestämt men då hade väl säkert någon potatis ringt soc. Vissa människor blir juh så skärrade när man försöker uppfostra sitt barn bestämt och tycker hellre att man ska dalta med dem. Det är därför barnen växer upp och kallar sina mammor för diverse elakheter och totalt skiter i när man säger åt dem vad dem ska göra.
Iallafall så kom jag ut mer förbannad nu än tidigare. Han skrek bilresan hem också men den var bara på några minuter så det kunde jag stå ut med. Gav honom till Mersh på en gång och ignorerade honom i en timme. Sen vart vi vänner igen. Kan juh inte motstå den där lilla gluggen som visar sig när han tycker att han själv är jätte rolig. Nu dricker jag mitt andra glas vin. Välbehövligt efter denna dag. Jag har lagat en kycklinggratäng också som var jätte god! Recept kommer så klart men inte nu.
