Min första tanke när jag hör ljud från spjällsängen kl 05.20 är driver han med mig? Irriterad och trött flyger jag upp från sängen och tittar över spjällsängskanten. Alla tankar försvinner och istället fylls kroppen utav lycka när jag ser hans fina ansikte le mot mig. Det finaste lilla ansiktet som skiner upp i världens största leende. Jag lyfter upp honom och håller honom tätt intill mig. Adam klamrar sig fast hårt och jag andas in hans doft. Vi går ut till vardagsrummet och myser ett tag innan jag hör små fotsteg komma emot oss. Ett nyvaket ansikte med ett busigt leende dyker upp i dörröppningen. Adrian hoppar upp i soffan bredvid oss och myser ner sig. Lugn och fin är han men snart fylls hans kropp utav liv och bus men tills dess sitter han bara och kramar mig. Jag njuter och memorerar den här stunden då jag har mina barn under varsin arm. Deras värme, deras kärlek och deras doft. Tack livet. Tack för att jag får vara deras mamma.
Vilken fin text och vilken underbar bild! 🙂