Kom precis hem från förskolan och idag är det första dagen jag lämnar Adrian. Han grät när jag gick och jag kunde inte hålla mig för tårar. Den där ångesten som jag sa var som bortblåst tog strypgrepp om min hals idag och jag grät hela vägen hem. Jag förstår så klart att det här är normala reaktioner både hos barn och föräldrar samt att dem flesta går igenom det här men det gör det inte mindre jobbigt. Det är jobbigt i början precis som med allt annat och det är bara att bita ihop för man måste hela tiden tänka att man gör det för sina barns bästa. Om ett tag har vi glömt det här och allt kommer flyta på bra sen åker vi till Thailand också så då hinner han bli en månad äldre innan han kommer tillbaka till förskolan.
Jag är frisk nu tack och lov förresten! Det har varit en riktig pärs dem här senaste dagarna och jag tackar för att dem är över!
Förra veckan skrev jag att ni skulle få veta varför jag har mått dåligt och tanken var att inlägget skulle komma igår men vår dator har varit hos svärföräldrarna. Nu dock är den i mina knän så om ni kikar in om en stund igen så dyker det upp lite förklaringar på mitt konstiga beteende.
