BY ROSENGRIP

Japp precis som rubriken lyder ovan så är jag gravid och några utav er har redan gissat på det. Istället för att skriva ett långt inlägg om mitt förbaskade illamående för att sen i slutet slänga fram att jag är gravid säger jag det rakt ut istället för att hålla er på halster. Jag plusade i julas och var då i vecka sju bara men trots det ville jag så gärna berätta det för att förklara mitt beteende. Graviditeten var inte planerad men väldigt välkommen och egentligen ville jag bli gravid runt den här tiden så att det skulle vara två år mellan Adrian och hans syskon men jag bestämde mig för att vänta tills efter min svägerskas bröllop som är den 5 juli. Tydligen ville gudarna något annat och nu bakas det ett litet syskon.

Så hur jag har mått? Inte tipp topp om man säger så. Jag vaknade upp en dag och mådde riktigt illa, först trodde jag att det var sjukdom på gång men när jag sedan kände spykänslorna spärrades mina ögon upp till max och jag började tänka. Kan det stämma? Kan jag vara gravid? Det var exakt så här jag mådde när jag väntade Adrian men kan det verkligen vara det? Jag var säker på att jag inte var gravid men jag kunde inte skaka bort den här ”jag känner igen det här illamåendet känslan” och gick till centrum för att köpa ett graviditets test. När jag väntade på resultatet inne på Coops sketna toalett trodde jag fortfarande inte på att jag var gravid men så kom svaret och där var dem där två underbara strecken som är ett tecken på att ett nytt liv skapas. Jag satt i chock och tusen tankar gick runt i huvudet på mig men sen kom glädjetårarna. Jag ska bli två barns mamma och Adrian ska få ett syskon. Rechen kom och plocka upp mig och vart lika glad.

Tillbaka till illamåendet och tröttheten som har präglat mitt liv den senaste tiden. Jag kommer inte ihåg om det var värre när jag väntade Adrian men åtminstone då kunde jag vila en hel dag men nu är det andra bullar. Illamåendet kan man stå ut med och jag brukar stoppa bomull i varsin näsborre för att slippa utsättas för lukter för det är dem som triggar illamåendet men tröttheten, herrejösses. Den var på en annan nivå den här gången och jag förstod att det var järnbrist som spökade när jag vissa dagar var helt apatisk och ville knappt gå ur sängen. Tester på BVC visade kraftig järnbrist och att min kropp inte tar upp järnet från järntabletterna. Dem tog ytterligare massor av blod för att kolla mina reserv depåer efter förlossningen med Adrian. Jag förlorade då en liter för mycket blod och var tvungen att få järn via dropp direkt in i blodet för att slippa en blodtransfusion men så en dag vände det och jag började känna mig piggare. Kan bero på att jag åt tabletterna på natten istället på tom mage och att jag började dricka blutsaft varje morgon. Så sakta men säkert blev det bättre och idag mår jag bara illa och är trött på kvällarna men det har varit jätte jobbigt. Jag har haft noll lust till att göra något över huvudtaget. Bara tanken av att öppna datorn gjorde mig illamående. Jag har inte kunnat äta något annat än frukt och smörgåsar men nu på senaste tiden har jag börjat bli sugen på husmanskost. Allt som fanns i vår kyl, frys och skafferi gjorde mig illamående och även idag kan jag känna så men om jag äter hos någon annan eller ute går det bra så länge det är ren mat, dvs inga tillsatser, konserveringsämnen eller e-ämnen. Det blir bättre för varje dag och jag tackar för att det här illamåendet inte satte igång i Thailand och att det har försvunnit helt när vi åker om tio dagar.

Så nu äntligen förstår ni min bloggtorka, att jag inte har haft ork till någonting, ingen lust till någonting, mått illa konstant och knappt gjort annat än att ha tagit hand om Adrian och legat på soffan. När jag blev sjuk i torsdags var det bara en vanlig förkylning men den drabbade mig hundra gånger värre än vad den skulle ha gjort i vanliga fall om jag inte var gravid. Mitt immunförsvar är tydligen lika med noll nu. Många gånger frågade jag mig själv, hur skulle jag ha klarat det här utan Rechen? Han har varit en klippa och hjälpt mig med allt här hemma. Det är sådana här tillfällen man bli påmind om vilken fantastisk människa man älskar och har valt att leva med. Bästa mannen och bästa pappan som gör allt för sin familj.

Så nu har jag skrivit över 800 ord och ni pallar nog inte läsa mer eller kanske redan slutat haha. Jag gick in i vecka tretton igår och nu väntar en spännande resa till att bli två barns mamma.