BY ROSENGRIP

Tjiii vad jag fick höra idag. Promenaden började bra men helt plötsligt började Adrian skrika och gråta när jag är mitt i ingenstans och jag förstår inte vad han vill till en början. Kollar blöjan, ger vatten, ger mellis, sätter på teletubbies, sjunger för honom men inget hjälper. Han är otröstlig och sträcker upp sina små armar mot mig och då fattar jag att det är famnen han vill åt. Min första tanke är snälla säg inte att jag ska få promenera tillbaka med vagnen i ena handen och Adrian i famnen, 10 kg tung. Jo men precis så blev det. Till en början blev jag irriterad och tänkte det här är inte rätt tillfälle att trotsa vagnen så du får gråta lite men sen tänkte jag att han kanske har ont någonstans eftersom han inte brukar bete sig så här. Det var bara att börja promenera tillbaka i värmen med kramp i armen som uppstod efter ett tag. Försökte lägga ner han i vagnen flera gånger men då blev det liv. Nu bryr jag mig inte vad folk på gatan tänker så jag skulle kunna låta han gråta lite men det här skriket var hysteriskt och skar i hjärtat på mig. Nytt beteende? Separationsångest? Anknytning? Iallafall krigade jag mig tillbaka de 30 minuterna som jag hade hunnit gå och gick förbi centrum på vägen hem så att han skulle få leka lite i leklandet. Han sprang omkring som en liten tok och trodde nog att han var Stålmannen när han sprang med armarna bak och bröstkorgen fram helt glad utan något som helst minne utav sitt beteende innan. Tyvärr så är han inte någon stålman och han fick erfara det idag när han snubblade och slog sig på hakan. Han började blöda i munnen och det kom ganska mycket blod så jag blev lite rädd i början men visste att det brukar se värre ut än vad det är. Kollade honom på toaletten och allt var ok förutom en liten fläskläpp, ett litet blåmärke och en ledsen liten stålman som i denna stund ligger helt utslagen och snarkandes i sin säng. Jag ligger i soffan och funderar på vad jag ska belöna mig själv med efter denna dag.